väggar så att inom dem den stora människokärleken rymmes. Denna blir annars endast en teori. Och vi veta att teorien har dödens gråa färg, att endast »livets gyllne träd» kan grönska.
De, som tolkat mitt tal om moderligheten så, att kvinnans överlägsenhet av mig anses bestå i något vi ha »gemensamt med djuren»[1] men däremot mannens i det, som »höjer oss över djuren», nämligen skaparedriften, dessa visa sig ingenting veta, varken om djur eller människor. Liksom kulturprodukten moderlighet har sin utgångspunkt i djurhonans ömhet, så kunna vi följa alla mänskliga storverk på intelligensens område från deras utgångspunkt i djurens uppfinning, fantasi, skönhetssinne, samhällighet, offervillighet och vördnadskänsla. Och liksom alla dessa egenskaper hos djuren äga närmare eller fjärmare samband med könsbestämningen, så bevarar denna fortfarande sitt inflytande även inom det mänskliga kulturarbetet.
Huru djupt denna bestämning måste inverka på det personliga livets allra innersta och allra högsta moment, även det högsta andliga skapandet, därom vittnar det av psykologiska författare anförda faktum; att den individuella differentieringen starkast framträder just på de erotiska och de andligt skapande områdena; att egendomligheterna i det förra avseendet lika bestämt skilja man från man — och kvinna från kvinna — som egendomligheterna i deras verk och arbetssätt.
- ↑ Se Misslyckad kvinnokraft. Där kallas ock mitt tal om den kraftinsats modern gör, en gammal fras. Vissa »fraser» ha nu en gång blivit oumbärliga för våra slutsatser, till exempel just denna: att kvinnan är mor. Det vore ju originellare att säga: hon är far. Men man torde utan överdrift kunna kalla detta en ofruktbar originalitet.
