Kapitlet V.
Frank var just nio år gammal och midt uppe i sjelfva historien om Pyramus och Thisbe, som han läste för Mr Birkby och vederbörligen uppförde med Kitty, när Lady Irwin åter blef moder, moder åt en serdeles vacker och lofvande son. Hennes hjerta svällde af glad stolthet, men det tycktes som om hennes lycka aldrig skulle få vara oblandad. Ett samtal, som hon kom att höra, mellan sköterskan och Agnes dämpade fullkomligt hennes fröjd och uppväckte missnöjda tankar i hennes hjerta.
De talade om barnet, beundrande dess skönhet och görande sina iakttagelser öfver föräldrarnes glädje.
“Ack!” ropade den gamla amman, “Sir Edvard är nog belåten nu, men om ni sett hvilket väsen det var när Herr Frank blef född — han var inte att jemföra med detta lilla barn, men se, han var arfvingen, han — ni skulle ha hört ringningen i klockorna och bullret af vagnar! Jag fick nära tjugu pund vid dopet — och hela byn var bjuden till middag; en oxe stektes alldeles hel — och ölet — det var riktigt en synd att se hur det flödade alldeles som vatten.”
Ingenting kunde öfverträffa Sir Edvards ömhet; han kunde ej ha visat mera glädje vid sin äldste sons födelse, och han gjorde en storartad fest vid hans döpelse, men den gamla sköterskans ord grodde alltjemt i Lady Irwins hjerta. Hon älskade ännu Frank, men hon kunde icke alltid tåla att se honom smeka sin halfbror, ehuru hon, om han visade den minsta likgiltighet, plågade sig med att tänka på huru mycket barnets öde skulle komma att bero af hans tillgifvenhet. Så snart hans själsförmögenheter började vakna, visade han en afgjord kärlek för Frank; det var endast en enda person, som han föredrog framför honom, och det var Kitty Birkby.
Med all hennes passionerade ömhet felades det Lady Irwin konsten att lämpa sig efter barnets svagheter; hon kunde ej tala det ljufva joller, hvarmed vanliga mödrar uttrycka sin ömhet, och som framkallar de små groparna på barnets kinder. Kitty deremot utmärkte sig för sin ovanliga förmåga af sympati; hon tycktes känna på förhand alla fordringar man kunde göra på henne och möte dem med ett lyckligt och omedvetet behag. Hon älskade alla barn, och det var helt naturligt att hon skulle finna en synnerlig glädje i det lilla vackra barnet som sträckte sina armar efter henne och klappade sina små händer vid
