ett vemod, kanhända oskiljaktigt från en kärlek så djup som deras, men som likväl visade, att en aning om olycka slumrade i bådas hjertan.
Kapitlet IX.
Sir Edvard, som märkt att hans sons vanor blifvit rubbade, och att hans gamla sysselsättningar tycktes hafva förlorat sitt intresse, blef angelägen, att han skulle använda den tid han ännu hade qvar före sitt giftermål till att förvärfva en vidsträcktare kunskap om främmande länder, och sålunda fullända sin uppfostran, innan han försjönk i det jemna lugnet af en landtmans lif. Lady Irwin biträdde ifrigt detta förslag; hon var trött på det stumma vädjandet af Franks blickar och på sin egen sons efterhängsna böner. Frank skulle blifva upptagen, intresserad och road — hans kärlek, frukten af den glödande ungdomen, kunde svalna, han skulle se andra qvinnor af ett helt annat slag än den anspråkslösa landtflickan, som han trolofvat sig med — qvinnor med blixtrande ögon, af hvilka en enda blick måste komma en mans hjerta att slå häftigare, och som icke skulle förakta att smickra och uppmärksamma den vackra och talangfulla arfvingen till ett engelskt baronetskap; qvinnor öfvade i sådana samtal, som voro afsedda att undergräfva alla grundsatser och draga sina offer ned i gyttjan af en bedräglig tjusning, efter hvilket den enkla Kitty skulle hafva fullkomligen förlorat all makt att behaga honom. Och skulle äfven detta misslyckas, så fanns der ärelystnad och tusende andra frestelser, som kunde locka fram det onda i hans natur och göra honom opassande eller ovillig att fortsätta sin förbindelse. I alla händelser var det uppskof — i alla händelser var det skilsmessa; och det vore väl underligt, tänkte hon, om ej på ett år eller aderton månader någon anledning till misstro skulle uppstå, som hon skulle kunna nära och derigenom åstadkomma fullständig söndring.
Tanken på en resa var ej utan behag för Frank. Den spänning som uppstått af hans kärlek, och de hinder som lades i vägen, hade gifvit honom afsmak för hans gamla studier; den förnäma verldens lif i London tröttade och uttråkade honom, och han trodde att kroppsansträngningar skulle motverka den nervösa oron i hans sinne och mildra det feberaktiga retlighetstillstånd, som han sökte motarbeta. Visserligen måste han
