brist på någon liten huslig gudomlighet, som kunde sköta oss när vi äro sjuka och sätta oss i godt lynne när vi äro förargade. Mamma kunde inte säga något sedan det väl vore gjordt, och om hon än sade något, så kunde det inte mer göra så mycket.”
“Hon skulle aldrig förlåta oss Edvard,” sade Frank med ett allvarsamt leende; “och vi skulle känna att vi gifvit henne skäl till missnöje. Kittys hjerta komme att brista under tyngden af en sådan vrede, som den min mor kan känna, och all din och min kärlek, skulle ej kunna hålla henne uppe under den bördan. Det är svårt, men vi måste vara tåliga.”
“Då skall jag säga dig Frank, att du nog får tid på dig att öfva ditt tålamod; I fån vänta och vänta tills Ni blifva både gamla och utslitna. Mamma ger aldrig sitt bifall; hon skall gäcka er med falska förhoppningar som den skurken Pygmalion och hans stackars syster Dido i Virgilius. Hon har fattat sitt beslut — nu säger hon att I ären för unga, och hon skall finna lika goda skäl att åtskilja Er, tills hon kan säga att I ären för gamla och borden börja tänka på en bättre verld.”
“Kitty skulle aldrig samtycka,” sade Frank, som ej kunde hindra sig från att taga intryck af gossens föreställningar. Dessutom voro dessa tankar ej nya för honom; skuggan af en dylik fruktan hade redan en tid förmörkat hans hopp.
“Fråga henne aldrig!” ropade Edvard lifligt; “naturligtvis vet jag lika väl som du, att hon ej skulle göra det, om hon visste utaf det förut; men du vet att hon älskar dig af allt sitt hjerta — du vet att, ehuru hon försöker att vara glad och bedrager sin gamla tant, och sin fader som alltid drömmer om grekiska älskare, istället att tänka på sin egen lilla flicka, du vet, att när hon tror, att ingen ser henne, komma tårarna i hennes ögon, och hon har blifvit så mager att jag nästan med en hand kan fatta om hennes lif, som annars brukade vara af vanlig, naturlig storlek. Jag tviflar visst icke på att hon skulle sätta sig deremot och blifva mycket ledsen, men du är hennes naturlige förmyndare nu, och det är din sak att taga vård om hennes helsa. Om du nu för bort henne och gifter dig med henne emot hennes vilja, så kan hon ej tadla någon annan än mig och dig, och jag tror inte att hon länge kunde vara ond på någon utaf oss.”
Frank smålog och älskade sin broder mycket ömt för hans ifver. Och när han berättade för Catharina hans förslag med alla dess vilda orimligheter, var det en skugga af vemod i det leende hvarmed han talade, och i det hvarmed hon lyssnade —
