Mrs Brook svarade med att upphöja Edvards talanger och fullkomligheter. Lady Irwin väl belåten att höra hans pris äfven af en hvilkens omdöme hon föraktade, eggade henne till fortsatt beröm genom att låtsa tala med ringaktning om honom. Mrs Brook var en i högsta grad verlds-vis qvinna, ehuru af ett lågt sinne, förnedradt genom oupphörliga sträfvanden efter småsinta mål. Hon var icke utan en viss skarpsynthet, som satte henne i stånd att upptäcka de sårbara punkterna hos karaktärer, hvars värde och styrka hon ej kunde uppskatta. Hon var en skicklig och samvetslös smickrerska, och Lady Irwin trodde att hon, emedan hon genomskådade och föraktade henne, skulle kunna lyssna utan fara på hennes fina lismeri. Hon märkte aldrig hur förnedrande för de moraliska känslorna umgänget med sådana personer som Mrs Wilton Brook är — hur det bidrog att hos henne underhålla den utomordentliga tanke hon hyste om sina egna gåfvor, och hålla henne i en själamördande okunnighet om sitt sanna moraliska tillstånd.
Catharina blef emellertid för hvarje dag mera öfvertygad om den ovilja, med hvilken Lady Irwin betraktade henne, och hon blef följaktligen allt mera tyst och nedtryckt i hennes närvaro. Det var en stor lättnad då Edvard återkom från skolan, full af sina nya erfarenheter, öfverflödande af anekdoter om lärarne och kamraterna, slösande med smekningar på sin moder och lika pockande som alltid i sin kärlek till Catharina. Den svartsjuka, som en gång karakteriserat denna kärlek hade nu alldeles gått bort; hon var ej längre det hufvudsakliga föremålet för hans tankar, och han började få en förnimmelse af att, förtjusande som hon var, kunde hon dock vara mera önskvärd att ha till syster än till hustru. Och nu då Frank var borta, kunde Kitty alltid lyssna till hans historier; hon var aldrig för mycket sysselsatt för att ej ha tid att rida eller promenera med honom; hon var en bättre åhörarinna än någonsin, och snart kände hon de serskilda karaktererna af Brown, Sinclair och Tomlins, Edvards synnerliga vänner, och kunde tala om dem, som om hon varit nära bekant med dem sjelf; under det att de argumenter hon försökte för att mildra hans vrede mot “den der slagskämpen” Houseman eller hans förakt för “farbror” Bobbins, pantlånarens son, endast gaf ökadt behag åt samtalet genom att förse det med motsägelsens krydda.
Catharinas förändrade utseende hade genast väckt Edvards uppmärksamhet, och det dröjde ej innan han upptäckte att
