hennes lynne förlorat mycket af sin elasticitet, och att hon i hans mors sällskap alltid var nedstämd och nervös. Med ovanlig sjelfbeherskning behöll han dessa tankar för sig sjelf, och fortsatte sina iakttagelser några dagar i tysthet, tills han gjort sig förvissad om, att hans mors kalla och främmande sätt förvärrade, om icke helt och hållet förorsakade hennes lidande, och då beslöt han genast att vädja till hennes bättre natur och att underhandla med henne om ett värdigare bemötande af sin broders trolofvade. Följaktligen inträdde han en morgon i hennes toilett-rum, och kastande sig på golfvet vid hennes fötter, lade han sitt hufvud i hennes knä — en gammal vana sedan han var barn, som hon älskade, och smekande hennes hand sade han:
“Hvilket trefligt jul-främmande vi ha, Mamma. Jag önskar Frank vore här!”
“Frank är mycket bättre, der han är,” svarade Lady Irwin.
“Naturligtvis är det mycket präktigt att vara i Rom; och om Kitty också vore der, så tänker jag nog han inte skulle ha så brådtom att komma tillbaka. Men som det nu är” — —
“Bekymra dig ej öfver den saken, Edvard; Franks kärlek skall aldrig störa hans sömn eller förderfva hans aptit. Catharina sjelf oroar honom föga, som du vet.”
“Nej jag vet icke hvad du menar dermed, Mamma. Om Kitty älskar honom af allt sitt hjerta, som det är rättast och naturligt, att hon skulle göra, ville du då att hon skulle ljuga och säga att hon ej bryr sig om honom?”
“Jag klandrar henne icke, jag säger ingenting. Din broders heder är bunden. Jag säger blott, att han ej tycks lida mycket af hemlängtan.”
“Jag tror inte du kan veta det, Mamma, när du inte läst hans bref till Kitty. Naturligtvis skrifver han inte om sina känslor till dig eller min far. Men om han också skulle vara så belåten i Rom, det jag knappast tror, så kan man åtminstone ej säga detsamma om henne. O, Mamma, jag önskar så mycket, att du ville ha medlidande med henne och glädja henne med några vänliga ord. Hon kommer att förlora allt sitt vackra utseende innan Frank kommer tillbaka.”
“Du misstar dig mycket, Edvard, om du tror att Catharinas lycka i någon mån beror af mig; och hvad hennes aftynande angår, så tror jag ej att hon har nog djupa känslor för att kunna sörja mer än en half dag öfver någon eller
