och nätter jag burit honom på mina armar, ville jag våga mitt lif för att tjena honom.”
“Hvad du är dåraktig!” ropade Lady Irwin med en otålig rörelse icke olik en otämjd hästs, som får smaka sporren, “talar du om hvad du ville göra, som aldrig födt barn, som endast vaggat till ro andras? Är han icke min — min till själ och kropp? Håret som lockar sig på hans panna har han af mig, och när såg du någonsin i någon af de milda Irwinernas öga en sådan blick som i hans. Han är det enda på jorden, som är mitt, och tror du der finnes någonting jag ej skulle vilja göra för hans skull? Men äfven om det ej vore för hans skull, så har jag skäl nog ändå. De hafva behandlat mig med hån, nästan med öppet trots. De hafva vändt min makes kärlek ifrån mig. Om jag än skulle förgås, så skola de åtminstone ej få orsak att fröjda sig.”
“Nu talade Signoran värdigt sig sjelf,” ropade Agnes, och hennes mörka ögon gnistrade; “men kraftiga gerningar äro det språk, som hon måste lära sig att begagna mot sina fiender. Söderns blod är hett som solen; nordens är kallt som dess vinterströmmar.”
“Agnes,” svarade Lady Irwin resande sig, och fästande på henne en blick som kom henne att bäfva, så hård, så grym var den, “det flyter blod i mina ådror hett och häftigt som något af Söderns vildaste barbarers. Der finnas historier om mina förfäder som skulle komma till och med ditt Italienska blod att stelna. Icke tio tusende vintrars snö kunde afkyla den eldige Celtens blod. De kraftiga gerningarnas tid är förbi, och detta vekliga slägte släpar på de bojor som dess fäder sönderslet. Men frukta ej. Jag är ingen ovärdig dotter af huset Macdonald.”
Kapitlet XI.
Det var en klar morgon. Himlen var molnfri, och den friska vestanvind, som strök öfver det rimmade gräset tycktes vilja förebåda vårens återkomst. Violerna blommade dock redan på några ställen, som lågo i skydd för vinden, och Catharina, som var väl bekant med dem, återvände från en tidig vandring med en liten bukett af dessa små älskliga blommor, när Edvard kom hoppande mot henne, än åtföljd än föregången af sin
