plan, som han visste skulle gifva honom en oväntad glädje och kanske fallända hans vederfående. När de samtalat härom en stund gick Sir Edvard in för att söka sin hustru, under det Frank begaf sig till sitt rum. Lady Irwin satt vid elden och ritade. Hon älskade denna konst och egde äfven skicklighet deri. Sir Edvard stod en stund och beundrade hennes utkast, visande ut för henne åtskilliga fel i teckningen; sedan vände han sig mot elden och tagande upp en bok, syntes han för en stund alldeles fördjupad deri, tills han slutligen hastigt vände sig om och sade icke utan en viss tvekan i rösten:
“Hur var det, Helen, sade jag dig, att Martyn är död?”
Lady Irwin svarade nekande, men underrättelsen intresserade henne ej tillräckligt för att komma henne att afbryta sin sysselsättning.
“Ja, han är död nu ändtligen, stackars karl,” fortsatte Sir Edvard. “Det är förvånande, att han kunde stå emot så länge, när man betänker hur illa han for i sista franska kriget. Han måtte varit nära åttatio år. Han var af äkta brittiskt virke, seg till sista biten. Naturligtvis stannar ej Mrs Martyn på Elington. Hennes brorson underrättar mig nu, att hon tänker flytta genast, och det är rätt bra, ty jag kunde inte gerna kört bort henne.”
“Hur då.” Tänker du få högre arrende för egendomen af någon annan?”
“Åh nej; det som Martyn betalade var högt nog. Jag har tänkt att stället skulle passa åt Frank och Kitty. Byggningen är visserligen liten och torde behöfva snyggas upp något; men den är ganska treflig, och Devonshires luft kommer troligen att göra Frank godt, nu sedan den der förskräckliga febern gjort honom så ömtålig. Du vet att det på sätt och vis är hans födelsebygd. Hans mor var född och uppfostrad der.”
Lady Irwin böjde sig djupare ned öfver sin ritning. Sir Edvard fortfor att tala, men med en tilltagande känsla af obehag.
“Jag vet, att du är lika angelägen att befordra hans lycka som jag; och det är lyckligt att vi nu kunna göra det utan att för mycket draga in på våra egna utgifter. För min del erkänner jag, att jag i början ej insåg nödvändighen af en serskild bosättning. Men jag ser nu att du hade rätt, och jag är säker på att du skall dela min tillfredsställelse öfver en anordning, som möter alla billiga fordringar
