“De kunna icke lefva der utan några inkomster." sade Lady Irwin efter en stunds tystnnad.
“Hvad det angår skulle jag vilja rådfråga dig; ty du vet så mycket bättre än jag hvad som är nödvändigt. Jag tror inte de kunna behöfva mer än två hundra femtio eller tre hundrade om året att börja med; ty Frank måste sörja för sig sjelf, och Kitty har inga öfverdrifna anspråk. Jag förmodar de kunna bo hos oss, när de komma in till staden.”
Lady Irwin gaf intet svar. Hennes man, nedtryckt af denna olycksbådande tystnad, drog sin stol till elden, rörde om den och försökte att se obesvärad ut. Men det låg något oemotståndligen öfverväldigande i Lady Irwins tystnad och i de fortsatta ehuru ojemna rörelserna af hennes penna. Efter några ögonblick samlade hon ihop sina rit-saker och tänkte lemna rummet, då Sir Edvard fattade hennes hand, såg upp i hennes ansigte med ett försök att småle och sade:
“Kom och sitt ned Helen, och låt oss tala om saken.”
“Det kan ej behöfvas tala om hvad du redan beslutat,” svarade hon kallt, lösgörande sin hand och utan ett ord mer eller en blick lemnade hon rummet.
“Här blir en skön storm,” mumlade sir Edvard. “Om Helen bara visste hvad hon är lik Tisiphone, när hon är så der, så skulle hon ej vara ond så ofta. Hvem skulle kunnat förutse ett sådant mottagande af planer, som ställa allt på det klara? O, qvinna, qvinna hur är du ej full af motsägelser, obegriplig och oförnuftig!”
Så sägande eller snarare så tänkande tog han sin tillflykt till sin bok, och lyckades för en stund glömma den husliga ofriden.
Icke så Lady Irwin. Den brinnande förbittring, som hon med så mycken ansträngning återhållit, brast ut i häftiga ord så snart hon nått sitt rum, och kommit ansigte mot ansigte med Agnes, som sysslade der med några tjenstegöromål.
“Yrka nu på hvad du vill, Agnes, du skall ej finna mig tvekande. Jag var en dåre, som förkastade dina råd förut, men hans svaghet gjorde mig barnslig. Nu är det allt öfver, och du behöfver ej frukta för mig. Jag är föraktad och hållen för intet af den gosse, som jag räddade ur dödens klor. De hålla sina rådplägningar; de bestämma hvad de vilja, och när det är gjordt bjuda de mig att med glädje emottaga underrättelsen derom, att mitt barn är ingenting i sin faders ögon, och
