Hoppa till innehållet

Sida:Moder och styfmoder.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 61 —

från mig allas deras hjertan, som jag älskar; hade det ej varit för hennes leende och milda röst, så hade jag nu lefvat lycklig och skuldlös. Hon älskar honom, Agnes; han är henne dyrbarare än dagens ljus. Hon skall lefva och tråna bort i en hopplös sorg.”

“Vi måste vara försigtiga och hemlighetsfulla,” sade Agnes. Brottet skall blifva mitt, hämnden Eder.”

“Du behöfver ej frukta, Agnes. Den hämnd jag tager skall blifva hastig och säker, som örnens nedslående på sitt rof. Men vi hafva god tid på oss; att insöfva dem i säkerhet måste blifva vår första omsorg.”

Kapitlet XIII.

“Kitty,” ropade Edvard inrusande i förmaket på prestgården, der Catharina satt med en öppen bok men med tankarna irrande vida omkring.

“Kitty, min kära syster, hvad skall jag göra? här har jag brytt min hjerna i tio dagar för att kunna författa en bröllopssång åt dig och Frank! Jag försökte grekiska först, men som du vet, har jag bara läst Prometheus, och jamber äro ej lätta att finna på. Sedan tog jag till Latin, men kunde ej bestämma mig för versslaget, så det blef till hälften saphisk till hälften alcaisk meter, och nu ser jag mig tvungen att gripa till engelska, enkel, helsosam engelska, som Pappa säger — hvilket emellertid är det mest kristliga språket af de tre. Jag får nog några timmars häftig strid med sånggudinnan, men jag skall nog göra mig till herre öfver Hennes blyga Herrlighet, var säker på det. Om du bara kunde hjelpa mig med ett rim då och då, men det är ej att begära, förstås. Mamma är förskräckligt högtidlig i dag. Jag kan ej få ett enda ord ur henne, annars skulle jag tagit henne i min tjenst. Hon är präktig till att finna på rim. Vet du hon har fått en mössa och en klädning till i morgon, så grann att tant Fanny skulle ge sina öron om hon kunde få maken.”

“Jag önskar jag kunde visa henne hur tacksam jag är för all hennes godhet mot oss,” sade Catharina.

“Jag tycker inte du behöfver känna dig betungad af den skulden,” svarade Edvard muntert; “ehuru jag får erkänna att hon varit frikostig öfver förväntan med allt vid Elington; och man får inte fråga efter, om hon är litet tråkig ibland. Men