kom Kitty! om jag går att hemta hästen så rider du ju ut med mig ännu en gång innan du blir en stadig och omöjlig fru. Bara en enda gång till, den sista!”
Catharina samtyckte ej ogerna, ty hon älskade gossen innerligt; och nu vid den vigtiga händelsens annalkande kände hon sig urstånd att utöfva den vanliga makten öfver sina tankar. Det var tidigt på hösten. Löfven stodo ännu i hela sommarens rikedom, ehuru här och der lätt skuggade med de färger, som bebåda deras fallande. Rosorna blommade ännu kring de små hyddornas dörrar, luften andades vällukt och de ståtliga höstblommorna nickade drottninglikt åt hvarandra under det den mogna frukten glänste i solskenet. Den friska vinden, den blåa himlen, det soliga landskapet bidrogo att höja de ridandes lifsandar. Aldrig hade Edvard varit så skön, aldrig hade hans själfulla sinnesyttringar visat sig så fulla af lif och behag. Catharina kunde ej utan beundran se på hans mörka, strålande anlete och det smidiga behaget i hans rörelser.
“Jag är hos dig före frukosten i morgon, Kitty,” ropade han gladt, i det han red bort, ledande vid tygeln den häst hon ridit, “Så snart jag bara blifvit af med Frank. Och var ej orolig för att jag skall få färdig bröllopssången, om jag så skulle kalla alla de nio sånggudinnorna till min hjelp.”
Hon stannade för att se efter honom, då han red nedåt vägen på sin glittrande bruna springare, muntert sjungande, och allt som oftast seende sig om, hviftande ett glädtigt farväl.
Kapitlet XIV.
Den korta höstskymningen hade redan öfvergått till natt. Mörka moln omtöcknade synkretsen, och fullmånan vadade genom tjocka skyar, än sammanträngda i oformliga massor, än splittrade i besynnerliga skepnader. Lady Irwin stod på balkongen utanför sitt toilett-rum. Trädens tunga skuggor, stillheten, stundtals bruten genom den tilltagande vindens klagan och de jagande molnen, allt var i en storartad harmoni med hennes sinnesstämning. Tyngden på hennes hjerta syntes lättad, då hon i den allt mer mörknande natten betraktade förebuden till den storm, som hotade under det skenbara lugnet, och som hvarje ögonblick var färdig att bryta lös.
Dörren till rummet öppnades men så sakta, att Lady Irwin
