alldeles doldes, sade hon med ett förtvifladt försök till lekfullhet:
“Så, Edvard jag måste köra ut dig, om du inte går snart. Här har jag hållit qvar den stackars Agnes en halftimma med mitt hår. Kom ihåg, att vi måste vara uppe i tid i morgon!”
I det hon talade hördes ett lätt buller öfver deras hufvuden och ett ljud som om någonting fallit.
“Frank är bullersam,” sade Sir Edvard småleende. “Jag förmodar att han ej känner sig serdeles sömnig. Jag visste ej att han var hemkommen,” och med dessa ord tog han upp sitt ljus och gick in i sängkammaren.
När han hade gått stängde Lady Irwin dörren och vände sig till Agnes. De båda brottsliga varelserna stodo der och betraktade hvarandra mållösa men med ifrig undran. De lyssnade med återhållen andedrägt, men ingenting mer störde tystnaden ofvanför. Den stora klockan knäppte, vinden klagade mellan träden och regnet föll i tunga droppar smattrande mot altanen och plöjande upp jorden. Med dessa ljud blandade sig Sir Edvards lugna rörelser, der han beredde sig att gå till hvila. Blixtrarna ljungade tätt och vildt upplysande det stormiga landskapet och de båda elaka qvinnornas bleka, upprörda ansigten.
På en gång hördes ett buller såsom af dörrar som öppnades och stängdes; hastiga steg skyndade uppför trapporna förbi Lady Irwins dörr och in i rummet ofvanför. Qvinnorna sågo på hvarandra med blickar af dödande ångest och väntan; hvem kan fatta det ögonblickets outsägliga fasa? Hvem var det som kommit så hastigt? hvem hade fallit för några ögonblick sedan? Stegen i rummet gingo hastigt fram och åter. Sedan blef det ett ögonblicks tystnad — ett högt skri af förvåning och förskräckelse — hastiga rörelser — uppkastandet af ett fönster — ett våldsamt ringande på klockan — de tunga stegen af en som bär en börda; sedan ett språng utför trappan och en paus vid Sir Edvards dörr.
“För Guds skull, kom ut, min far!” ropade Franks röst i en hviskning rysligt hörbar för Lady Irwin. “Oroa ej min mor: Edvard är sjuk.”
“Hvad? Hvad är det fatt?” ropade Sir Edvard springande upp med förvåning.
“Jag vet inte — han tycks ha svimmat. Han är i mitt rum. Jag vill gå.” —
Men här blef han afbruten af ett skri så högt, så gräsligt,
