att det ljöd som om man slitit kropp, och själ ifrån hvarandra, och Lady Irwin rusade in i vild förtviflan.
Ursinnigt rasande och åtföljd af Sir Edvard och hans son, som förgäfves sträfvade att hålla henne tillbaka, störtade hon in idet rum, der det förskräckliga straffet för hennes brott väntade henne.
Intet under att den syn, som der mötte hennes blickar mördade hennes förstånd; ty der låg han, den högsinte gossen i sin ungdoms skönaste blomma, just vid öfvergången till mannaåldern, för ännu endast en halftimma sedan så full af glädje och förhoppningar, död på en kudde vid det öppnade fönstret, och stormvinden lekte vildt i hans långa lockar.
På bordet stod glaset och der bredvid en afskrift af verserna, som varit anledningen till hans besök i sin brors rum. Hans mor trodde, att han gått tidigt till hvila, men han hade nödvändigt velat sluta sitt poem, och när detta lyckats honom öfver förväntan hade han tagit det med sig för att läsa upp det för sin bror, inkommande i hans rum från en studerkammare, som var gemensam för dem båda. Vinet, som skulle göra hans brors undergång så mycket vissare, hade frestat gossen, som var uttröttad af själsansträngning, och han hade druckit.
Bestörtning och fasa spridde sig i hela huset och byn. Saken var alltför uppenbar för att kunna döljas. Lady Irwins förstånd blef förstördt af den rysliga händelsen, och än begret hon sittbarn, än fordrade hon hämnd på hans mörderska. Agnes, öfverväldigad af hennes anklagelser, försökte hvarken undfly eller försvara sig. Med en sällsynt sjelfuppoffring, fann hon en viss tröst uti sitt elände genom att tillmäta sig hela den skuld hon delade med sin herskarinna, och kände i sin nesliga död en gnista af segerfröjd vid tanken på att hon led för den enda varelse hon älskade.
Sir Edvard, krossad af förlusten af sitt barn och af sin hustrus brott, ödmjukade sig vid korsets fot, och lärde i djupet af sin nöd värdera det Ljus, som om han ej föraktat det, han åtminstone hittills förbisett. Franks och Kittys bröllop firades enligt hans önskan när ett år förgått; och de drogo sig undan till Devonshire, hvarest de i stilla välgörenhet, med ett brinnande och ödmjukt sinne sökte lefva efter den store Mästarens föreskrifter, hvars rike vi förvänta.
