ALVA MYRDAL.
DEN TOMMA SIDAN I
BEFOLKNINGSPOLITIKEN
Det tycks vara mycket svårt att samtidigt hålla ihop de två tankeled i befolkningsfrågan, som fordras för att denna skall kunna lösas tidsenligt och radikalt: både intresset för samhällsreformer åt barnen och principen om födelsekontroll. Denna åt bägge hållen klara inställning är emellertid den enda vi på socialdemokratiskt och särskilt på kvinnohåll kan ta med ansvar. Den ena sidan får inte utplåna den andra. För två år sedan gällde hela den offentliga diskussionen abortlagen och den sexuella upplysningen; mången fann nog däri alltför mycket negativt, alltför få förslag till hjälp för mödrarna och barnen. Förra året dominerades diskussionen i stället av den positiva befolkningspolitiken. Det kan inte förnekas, att därvid kommit att skymmas undan det nödvändiga kravet på mera och bättre födelsekontroll och på en revision av lagen om fosterfördrivningarna. Detta kallar jag nu "den tomma sidan". Kvinnorna i Sverge kommer aldrig att tro på några positiva hjälpåtgärder, om de skall behöva köpas med tystnad över det område, där så många missförhållanden råder.
I all önskan om att vi måtte kunna upprätthålla vår befolkning konstant – kanske vid 5 milj. människor – ligger hos alla andra än de cyniska nationalisterna den förutsättningen, att de barn som landet behöver (nära 3 per familj) skall vara önskade, välkomna barn och att samhället skall göra allt för att bjuda dem lycka och ta till vara deras anlag. Oönskade barn löser däremot ingen befolkningskris, om vi vill kallas kulturmänniskor.
Detta är kvinnornas dubbla krav. Men vad sker? – Om
abortlagen talar nästan ingen människa längre och den
sexuella upplysningen beröres endast välvilligt, fromt –
men ingenting göres. Något skulle dock kunna göras nu
genast. Befolkningskommissionen har framlagt bl. a. ett
förslag om s. k. mödrahjälp till nödställda mödrar.
Kvinnor, som nu kanske i förtvivlan frestas att förgöra sitt
foster, skulle med upp till 300 kr. kunna bringas ur
svårigheten, om den är av ekonomisk art. (Andra
förslag avser att hjälpa barnen och familjerna liksom de
ensamma mödrarna längre på vägen.) Vårt
kvinnoförbund var med och uppvaktade regeringen med ett sådant
förslag redan i våras. Nu väntar vi, att detta skall
prövas, och prövas omedelbart. Tror regering och riksdag
på att detta ekonomiska stöd är en väg att förebygga
aborterna, då finns det ingen ursäkt i ett avslag eller
dröjsmål. Allt måste försökas. Vi har inte råd och inte
samvete att låta fosterfördrivningar, barnamord,
självmord vara förtvivlade kvinnors utväg dag efter dag i
åratal. Uppskov är ansvarslöst.
Kvinnorna kommer att bli misstänksamma och otåliga, när ingenting göres. Inför höstens val frias det till alla olika grupper. Olika partier har visat en rörande omsorg om lantarbetare, om de gamla, om folkskollärare, om de privatanställda – men vad får kvinnorna? Det är visserligen sant, att vi kommer att vara lojala ändå som vi alltid varit, övertygade att åtminstone vårt parti även efter valen kommer att ha intresse för dessa saker. Och våra röster – liksom våra representanter – behövas mer än någonsin förr för att göra kvinnosynpunkterna mäktigare än nu och för att förhindra, att kvinnokraven skjutas åt sidan lika bekvämt som nu.
Om man också möjligtvis kan förebära finansiella skäl
för att uppskjuta den mödrahjälp, som dock är det enda
som skulle ha kunnat ursäkta att inte abortlagen ännu
tagits upp till revision, så finns det däremot inte något
skäl alls, varför inte den sexuella upplysningen ställts på
dagordningen. Den är den andra vägen att förebygga
aborterna. Och den kostar ju inte ens något.
Jo, den kostar en smula större ärlighet. En titt på riksdagsdebatten om preventivlagen härom året ger inte gott betyg åt frimodigheten. Där talades i så försiktiga omskrivningar, att man inte tror sig ha vuxna män inför sig utan rädda skolbarn, som talar till katedern alldeles utan kontakt med vad deras personliga erfarenheter måste ha lärt dem. Om vi haft en fulltaligare kvinnorepresentation skulle denna fråga säkert inte kunnat behandlas på ett så skenheligt sätt. Det skulle ha slagits fast, att det är det enda naturliga och det enda ansvarsfulla, att föräldrar fritt väljer, när de skall sätta sina barn till världen. Vi menar det ju dock alla. Vi handlar alla därefter. Det frivilliga föräldraskapets princip är godtagen i alla samhällsklasser – det är just de fallande födelsetalen ett ovedersägligt bevis på. Varför skall man då behöva blunda i riksdagen?
Opinionen i dessa frågor kryper ödmjukt för prästernas förkastelsedomar. Det är därför kvinnorna måste tiga. Men i längden kan dock icke detta gå. Den kyrkliga inställningen har ju i modem tid kommit att ofta bli hyckleri. Hur skall man annars förklara, att barnantalet sjunker kraftigt även i prästäktenskapen? Det ligger högre hos religiösa än hos icke religiösa ännu, det är sant. Men det viktiga är, att det håller på att falla. Vi vet, att om Guds vilja och naturens lag finge råda utan födelsekontroll, skulle flertalet äktenskap välsignas med mellan 10 och 20 barn. Låt vara att de religiösa kanske ännu har 4 barn, där andra grupper har 2 – en medveten kontroll måste dock ha stoppat antalet där. Det finns ingen anledning, varför inte kvinnornas ärliga erfarenhet i dessa frågor skulle kunna bli officiell moral i stället för prästernas oärliga, som fortfarande kan hålla födelsekontrollen som "omoralisk" i allmänna opinionen. Den officiella inställningen lider av kvinnornas tystnad. l den kommitté, som skulle försöka revidera preventivlagen – och där naturligtvis ingen kvinna
satt med! – får männens officiella förljugenhet i
