mig. — ’Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far.’ säger jag, ’men här äro så många främmande.’ — ’Å, det är bara släkten,’ säger far, ’de här karlarna ha alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös.’ — ’Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam.’»
Alla Ingmars bekymmer utredas på detta sätt genom en monolog, i vilken hela hans inre väsen blottas. Så är ofta fallet hos Selma Lagerlöf. Det är helt enkelt sin egen psykologi hon lånar åt sina figurer. Hon föreställer sig så livligt, att tankarna helt naturligt forma sig till ett samtal. Även hon har liksom Ingmar någon som viskar i hennes öra.
Ännu mer betecknande äro kanske de ständigt förekommande drömmar och uppenbarelser, vilka utmärka hennes berättelser. Redan i det ovan citerade stället växer dialogen ut till en slags vision, då Ingmar ser alla sina förfäder ända från hedenhös samlade i storstugan. Det är icke den enda gången som Ingmar på sin väg genom livet möter det övernaturliga. I ungdomen hade han och Stark Ingmar en kväll sett himmelen öppen. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stodo hand i hand och sågo in i himmelens härlighet. När Ingmar, vid försöket att rädda bryggan med barnen ur den översvämmade älven, träffas av en timmerstock, vet han strax, att
