IV.
ag föreställer mig alltid, när jag
läser en bok av Selma Lagerlöf,
att hon liksom åtskilliga andra
stora berättare, icke vet, då hon
börjar, huru allt skall sluta.
Ofta nämner hon åtminstone
detaljer, som hon sedan icke
använder (skeppsgossen vid L’Univers’ undergång),
vilket sällan en författare gör, som beräknat sin
historia. Likaledes glömmer hon stundom drag, som
hon redan berättat, och giver två olika motiveringar
för samma händelse. Och det händer också, att
hennes historier inför den nyktra eftertanken kunna
förefalla icke så litet osannolika.
Men vilken rik och sprudlande fantasi har hon icke! Man märker det kanske allra tydligast, när man läser en sådan berättelse som »Herr Arnes penningar». Det är en historia utan allt djupare innehåll, vars hela framställningssätt är inspirerat av någon gammal ballad, och den vill endast ett: skrämma oss. Det är ett mästerverk av berättelsekonst med dess skickligt stegrade spänning av händelserna.
Själva hemligheten i hennes konst ligger
