dock däri, att det oväntade alltid inträffar. I de flesta fall vet man, då man läst några sidor av en bok, huru händelserna i huvudsak komma att utveckla sig. Men Selma Lagerlöf kan även bereda en ej alltför lättrogen läsare små överraskningar. Det finnes ett kapitel i »Gösta Berlings saga», som bär titeln »Gamla visor». Marianne Sinclair sitter i sitt rum, ordnande sina brev och papper. Det berättas, att hon har för avsikt att resa bort för alltid, sedan hon slagit upp med Gösta Berling, och fadern blivit henne förhatlig. Man tror således, att hon skall resa! Därefter får man veta, att hon förlovat sig med löjtnant Adrian. Man tror således, att hon skall gifta sig med honom. Men hon anförtror oss också, att det icke är av kärlek, utan endast av medlidande, som hon förlovat sig med den fattige löjtnanten. Nu ärnar hon slå upp med honom och till tröst giva honom en penningsumma, som sätter honom i stånd att odla fädernegården. Följaktligen tror läsaren, att Marianne tänker slå upp med honom. Men nu uppträder löjtnanten själv på scenen, och det visar sig, att han älskar Marianne, och att Marianne älskar honom. Slutet, som man icke kunnat förutse, blir att de gifta sig.
Huru skifta icke händelserna i detta kapitel, hållande oss i ständig spänning! Likvisst må man
