tag för de sex skrikande ungarna i boet. Allt oftare sänker han armen för att kasta en blick på dem. Kärleken till de små och värnlösa, som det blivit varje litet barns uppgift att lära de stora, farliga människorna, kommer över honom. Kanske, när allt kom omkring, att Gud fader höll denna jord på sin högra hand som ett stort fågelnäste, och kanske han kommit att hysa kärlek för alla dem, som där bygga och bo, för alla jordens värnlösa barn. När de flygfärdiga fåglarna övergivit boet och komma och sätta sig på Hattos huvud och axlar och fladdra och leka runt omkring honom, då är Hatto besegrad. Han väntar icke längre att Gud skall förgöra världen, ty han har ju icke själv hållit sitt löfte utan sänkt armen för att se på fågelungarna.
Man spårar även ofta på bottnen av hennes berättelser ett bestämt drag av humor. Hon ser betagen, med djupt allvar, men dock med ett gott leende på hela tillvaron. Förvändheterna, dumheterna undgå henne icke, men utan att förarga henne. Det är humoristiskt, när skolmästaren i »Jerusalem» bygger missionshuset för att stödja den ortodoxa kyrkan, men i själva verket öppnar dörren för de frireligiösa rörelserna. I Gösta Berling framtindrar denna humor ofta, t. ex. i skildringen av patron Julius eller mamsell Marie, men
