människorna genom livets svårigheter och världens frestelser.
Tydligast framkommer denna synpunkt i »Antikrists Mirakler». Intet ord är falskare än det, som är inristat i Antikrists krona: »Mitt rike är endast av denna världen». Människan behöver det oändliga för att leva, för att uthärda livet, för att höja sig ur träsket, för att icke misströsta under fattigdomens strider eller förslöas av rikedomen.
I Jerusalem förekommer en präst. Någon märklig predikant är han icke. Han har träffats av ett slaganfall och därefter äro hans själs krafter brutna. Han predikar alltid om Guds försyn. »Ingenting är så märkvärdigt, som att tänka på, hur Gud styr,» säger han gärna som avslutning på ett samtal. »Ingenting i världen är så märkvärdigt.»
Samma stilla undran fyller även överste Beerencreutz, där han på gamla dagar är sysselsatt med att väva en trasmatta för sina båda rum. Det är icke något lätt arbete, och under det han slår samman trådarna och ordnar mönstrets färger, sitter han och funderar på, hur hans liv och de människors liv, som han känt och följt, bilda en liten del av Guds stora väv. Och det förefaller honom, som om han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han menar, att han sett framställt i Guds vävstol.
