Elisa, »det var en Guds gåva.» — Det är på liknande sätt som munken skapar den nödvändiga illusionen åt den gamla Agneta, som lever ensam i en stuga uppe vid den breda gletschern. Hon pinas av den tanken, att ingen har någon glädje av, att hon lever. Men munken, som hon möter, visar henne, att hon har nog att leva för även där uppe i fjället. Hon är icke ensam. Vad hon trott vara dimma och dunst och blåvita skiftningar i isen, det var skaror av osaliga andar, som pinades i den eviga kölden. Från den dagen känner sig Agneta åter lycklig. Hon har fått en uppgift att leva för. Hon arbetar dubbelt mot förr, köper ved och ljus, och om natten komma de osaliga och värma sig i hennes stuga, där brasan sprakar och ljusen lysa.
Ännu mera skarpt är tanken formulerad i »Kejsarinnans kassakista». Det fattiga folket ute vid dynerna lever i djup nöd. Kejsarinnan gripes av medlidande, men vet ej vad hon skall göra för dem. Slutligen skänker hon dem en skatt, men de få icke röra den, förrän de råkat i högsta nöd. Och ännu aldrig hava de anlitat den; blotta medvetandet om att skatten finnes har skänkt dem styrka och uppehållit deras mod. Kistan innehåller i själva verket endast några daler. Denna kejsarinnans skatt blir i munkens predikan till en symbol av tron på försynens makt, som bärer
