existens. Det är ju så, som det förekommer i den vanliga folksagan, och det är också den vanligaste form, vari det uppträder i Selma Lagerlöfs berättelser. I »En Herrgårdssägen» och ännu mer i »Herr Arnes penningar» finnes knappt en sida, där icke det övernaturliga direkt ingriper i händelsernas gång. Den döda jungfrun glider vid sidan om mördaren, står ständigt framför honom och betraktar honom med sina brustna ögon. Hon tager plats som diskerska på källaren i Marstrand, för att brottet skall upptäckas. I »Antikrists Mirakler» hopas slutligen underverken i en rent av oroande grad. Det kan icke nekas att det övernaturligas förekomst slutligen avskär alla verkliga konflikter. Leken förstör verklighetens eget spel.
Men framför allt utgör naturen själv ett band av dylika osynliga länkar, slungade ikring människan. Selma Lagerlöfs hela diktning bäres av en mäktig naturkänsla, och hennes människor leva i det innerligaste samförstånd med naturen. Typisk för hennes naturuppfattning är sagan om Reor:
»En man hette Reor. Han var från Fuglekärr i Svarteborgs socken och ansågs vara den bäste skytten i häradet. Han blev döpt, då kung Olov utrotade den gamla läran i Viken, och var sedan en ivrig kristen. Han var friboren, men fattig, vacker, men ej storväxt, stark, men blid. Han
