Hoppa till innehållet

Sida:Mortensen Lagerlöf 1913.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44
SELMA LAGERLÖF

tämde unghästar endast med blickar och ord och kunde locka till sig småfåglar med endast ett tillrop. Han vistades nästan ständigt i skogen, och naturen hade stort välde över honom. Plantornas växt och trädens knoppning, hararnas lek på skogens öppna platser och abborrens språng i den kvällslugna sjön, årstidernas kamp och vädrets växlingar, detta var huvudhändelserna i hans liv. Sorg och glädje tog han av sådant och ej av det, som skedde bland människor.»

Är det underligt, att det är åt en sådan man, som vildmarken bestämmer sin dotter. En dag under en jakt krälar en vit orm framför honom. Han vill fånga den, men ormen glider alltjämt undan, och på det sättet föres han småningom allt djupare in i skogen. Slutligen står han på en blomsterströdd äng framför en mossbelupen fjällvägg. Reor, naturens utvalde son, upptäckte strax, att han stod utanför en jätteboning:

»Där var ock förunderligt stilla: inte en fågel rörde sig, inte ett barr spelade i vinden, det var som om allt höll andan, väntande och lyssnande i obeskrivlig spänning. Han var liksom kommen in i ett rum, där han ej var ensam, ehuru han ingen såg. Han trodde, att någon gav akt på honom, han kände det som om han var väntad …

I detta ögonblick blev han åter varse ormen.