finnes få böcker, för vilka en dylik mellantitel skulle vara mera naturlig än för Selma Lagerlöfs förstlingsskrift. Som redan sagt erinrar den i rent yttre avseende icke så litet om ett epos. Man kan ännu tydligen se, att den genomgått ett versstadium, och att det ursprungligen varit epopeen på vers, som föresvävat författarinnan. Hennes ordval strävar överallt att framkalla intrycket av egendomlighet och storhet. Det sväller och brusar av övermodig, förtätad känsla. Boken är ett kraftutbrott, som blottar en ny ådra i svensk diktning. Själva grundtonen i berättelsen är betagenhet, entusiasm, hemlighetsfullhet, denna vördnad och rysning, som det förflutna framkallar i människosinnet. Det är en följd av sägner, som man hör de gamla berätta. Det är som sutte man själv en kulen vinterafton uppe på en gammal värmländsk herrgård. Snön yr utanför, men inne lyser lampan och sprakar brasan. Och i den sena nattimman, då sinnena uppvärmts, och hemskheten utanför söker sig uttryck i ord, flyta dessa sägner från de gamlas läppar. Det är minnen från föräldrars och farföräldrars tid, en hel trakts färgrika sägner om kärlek och hat, om mord och blod, om vilda seder, glada sällar och sköna kvinnor. En bestämd historisk prägel vilar över det hela. Man befinner sig i tiden strax efter Napoleonskrigen. Sådana
