figurer som kusin Kristoffer, överste Beerencreutz och den lille trumslagaren, vilka själva deltagit i striderna, medföra liksom ett återsken från den stora världsbranden. Eller vilken ypperlig tidsmålning är icke denna tablå med sin balkongscen i spanska färger, under vilken Gösta Berling, trubaduren, kysser den eldiga signoran inför den naiva publiken av applåderande brukspatroner i salongen. Det är äkta romantik från tjugu- och trettiotalet.
Det är en sägnernas värld, i vilken hon inför oss, men verkligheten skönjes under sagans slöja. Hon skildrar gammalt, patriarkaliskt herrgårdsliv i Värmland. Sju bruk har majorskan fått i arv efter sin älskare Altringer. Hon styr och ställer själv med dem och sitter som härskarinna på Ekeby. Hon har församlat ikring sig en stab av kavaljerer, en hel flygel full av de underligaste sällar och original: Den försupne prästen Gösta Berling, som liknar en Fritiof i mannakraft och skönhet, den djärve Beerencreutz, den klotrunde och jovialiske patron Julius, filosofen, farbror Eberhard, den store musikern Lilliecrona, uppfinnaren Kevenhüller och vad de för övrigt alla heta.
Det icke minst egendomliga med den värld, i vilken författarinnan inför oss, ligger däri, att alla vanliga konventionella begrepp och seder icke spela
