hårda strid med den steniga fosterjorden, hans möda i skog och på fält, hans oändlighetskänsla och religiösa allvar.
Ett myller av människor, ett helt folk möter oss här. Delvis hava dessa gestalter en annan karaktär än kavaljererna och damerna i Gösta Berlings saga. Här uppträda inga riddare i silke och guld, inga damer i svarta spetsslöjor. De äro bönder, slutna och stela, fåmälta och betänksamma, sävliga och tröga. Deras syn på tingen kan ofta förefalla nykter och torftig, men den är nödvändig för de fattiga förhållanden, under vilka de leva. Starkt i ögonen fallande är också deras klokhet, deras kärlek till den lagbundna ordningen och till den torva, som de plöjt från far till son. Huru typiskt, att de alla först skåda efter en hövding och sedan följa honom till det yttersta. »I den socknen,» säges det i berättelsen, »äro de vanda vid, att någon skall styra och ställa för dem.» Ett annat betecknande drag, som skarpt framhålles, är bristen på sentimentalitet. De känna icke till någon pjoskig medömkan med sig själva eller andra, utan i sinnets hårda läggning erinra de icke så litet om de gamla isländska sagornas hjältar. De förlora icke fattningen även under sina största lidanden. Karin Ingmarsson ser klart, att hennes man, som super, är dömd till undergång, och hon tager kallt sina mått och steg.
