När Eljas halvt druckit ihjäl hennes broder Lill Ingmar, lyfter hon först tyst ned gossen ur vagnen, bär in honom i lillkammaren och söker uppliva honom. När detta icke lyckas, går hon in till mannen i storstugan, där denne sitter och äter frukost, lägger handen på hans skuldra och säger: »Det är bäst, att du gör dig ett gott mål, ty om du supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.»
En stark hederskänsla är också ett genomgående drag hos dessa kärva karaktärer, som så envist fasthålla vid sin värdighet. Halvor har en gång varit berusad. Fästmön, Karin Ingmarsdotter, slår därför upp med honom. »Du drager över mig sådan skam,» säger han. Han blir först åter glad, då Lill Ingmar räcker honom faderns gamla klocka, som han bett honom överlämna såsom ett tecken på, att hans dotter gjort Halvor orätt.
Det är sådana drag som göra dessa bönder till praktiska samhällsindivider. Kloka och näriga styra och ställa de på bästa sätt med sina ting efter världslig lag och ordning. Men under denna sträva yta döljer sig en romantisk och glödande idealism och en likgiltighet för världens former, som erinra om urkristendomens hela anarki och upprorslynne mot det, som är endast yttre, form och lag. Vi se det tydligast, om vi betrakta
