— Låt oss bilda förtruppen, sade han till Porthos och skaffa oss gott natthärbärge i Saint-Germain, ty ingen kommer att tänka på oss. Jag känner mig ganska trött.
— Och jag är sömnig sä att jag kan digna, svarade Porthos. Tänk, att vi inte alls fingo någon strid. Parisarna måtte vara bra dumma!
— Kom det sig inte snarare därav, att vi voro bra finurliga? sade d'Artagnan.
— Kanske det.
— Men hur är det med din handlove?
— Bättre. Tror du inte, att vi den här gången erhålla, du din grad och jag min titel?
— Jo, på min ära. Jag skulle nästan kunna slå vad därom. Men är det så, att man har dåligt minne, så skall jag nog påminna dem.
— Mina herrar, sade d'Artagnan, i det han vände sig till de två musketörerna, ledsaga drottningens vagn och lämna inte vagnsdörrarna. Vi ge oss av att skaffa nattkvarter.
D'Artagnan och Porthos sporrade därpå sina hästar och togo vägen till Saint-Germain.
— Låt oss fara, mina herrar, sade drottningen strax därpå.
Den kungliga vagnen begav sig iväg, åtföljd av alla de andra vagnarna cch mer än femtio ryttare.
Utan något missöde anlände man till Saint-Germain. Då drottningen steg ur vagnen, fann hon hans höghet prinsen, som väntade på stående fot och med blottat huvud för att bjuda henne handen.
— Vilket uppvaknande för parisarna! utropade Anna av Österrike med strålande blick.
— Krig blir följden. svarade prinsen.
— Låt det bli krig då! Ha vi inte på vår sida segraren vid Rocroy, Nordlingen och Lens?
Prinsen bugade sig till tecken av tacksamhet.
Klockan var tre på morgonen. Drottningen inträdde först i slottet, och alla de andra följde efter. Omkring tvåhundra personer hade förenat sig med henne på flykten.
— Mina herrar, sade drottningen skrattande, inkvartera er
