i slottet, så gott ni kunna, här är rymligt, och plats kommer inte att fattas er, men som man inte väntade oss, underrättar man mig, att här blott finnes tre sängar, en för konungen, en för mig…
— Och en för Mazarin, sade prinsen sakta.
— Jag får då ligga på golvet? frågade Gaston d'Orléans med ett oroligt småleende.
— Nej, monseigneur, svarade Mazarin; den tredje sängen är bestämd åt ers höghet.
— Än ni då? frågade prinsen.
— Jag lägger mig inte, svarade Mazarin, jag måste arbeta.
Gaston lät visa sig till det rum, där den omnämnda sängen fanns, utan att bry sig om, hur hans gemål och dotter skulle komma att tillbringa natten.
Porthos följde med sitt vanliga orubbliga förtroende d'Artagnan, som gick över slottsgården. Porthos såg med förundrade blickar på sin vän, som räknade på fingrarna.
— Fyrahundra efter en pistol stycket gör mig fyrahundra pistoler.
— Ja, svarade Porthos, fyrahundra pistoler. Men vad är det som gör fyrahundra pistoler?
— En pistol är för litet, fortfor d'Artagnan, det är värt en louisdor.
— Vad är det, som är värt en louisdor?
— Fyrahundra efter en louisdor gör mig fyrahundra louis- dorer.
— Fyrahundra? frägade Porthos häpen.
— Ja, de äro tvåhundra och behöva åtminstone var sina två. Det gör alltså för tvåhundra personer fyrahundra stycken.
— Fyrahundra stycken vad?
— Hör på, sade d'Artagnan.
Men som en hop folk samlat sig för att med förundrade ögon åskåda hovets ankomst, viskade han återstoden av meningen i Porthos öra.
— Aha, Jag förstår, sade Porthos. Tvåhundra pistoler var, det är min själ inte dåligt… men vad skall man säga om det?
