— Man får säga, vad man vill, och för övrigt får ingen veta att det är vi.
— Vem skall sköta försäljningen då?
— Vi ha ju Mousqueton.
— Men mitt livré då… man kommer att känna igen mitt livré.
— Han kan vända ut och in på rocken.
— Du har alltid rätt, min vän! utbrast Porthos. Var tusan får du alla dina idéer ifrån?
D'Artagnan smålog.
De båda vännerna gingo in på första gatan de kommo till. Porthos klappade på porten till ett hus på högra sidan, medan d'Artagnan klappade på porten till ett på den vänstra.
— Finns här någon halm? frågade de.
— Vi ha ingen halm, herre, svarade de, som kommo och öppnade, men gå till foderhandlaren.
— Var finns han?
— I sista stora huset på gatan.
— Till höger eller vänster?
— Till vänster.
— Finns det några fler hus här i Saint-Germain, där man kan få köpa halm?
— Ja, hos värden på Krönta Baggen och hos arrendator Gros-Louis.
— Och de bo?
— På Ursulinesgatan, båda två.
De båda vännerna skaffade sig en lika noggrann uppgift på de sista adresserna, som de redan erhållit på den första. Därpå begav sig d'Artagnan till foderhandlaren och köpte för en summa av tre pistoler de etthundrafemtio kärvar halm, han ägde; sedan gick han till värdshusvärden, hos vilken han träffade Porthos, som köpt tvåhundra kärvar för ungefär lika mycket. Slutligen erhöllo de av arrendatorn Louis etthundraåttio kärvar. Detta gjorde således sammanlagt fyrahundratrettio.
I hela Saint-Germain fanns nu ingen mer halm kvar.
Hela denna affär hade icke upptagit mer än en halvtimmes tid. Mousqueton undervisades och fick i uppdrag att sälja
