— Här är ett brev, som nyss kommit.
Hon gav d'Artagnan brevet
— Från Athos! utropade d'Artagnan, då han igenkände sin väns stadiga och utdragna stil.
— Ah! sade Porthos. Låt se vad han skriver!
D'Artagnan öppnade brevet och läste:
»Min käre d'Artagnan, min käre du Vallon, mina bästa
vänner! Det är måhända nu sista gången, ni erhålla
underrättelser från mig. Aramis och jag äro ganska olyckliga, men
Gud, vårt mod och minnet av vår vänskap hålla oss uppe. Glöm
icke Raoul! Jag anbefaller i eder vård de handlingar, som
finnas i Blois, och om ni om två och en halv månad ej erhållit
vidare underrättelser från oss, så tag kännedom om dem.
Omfamna vicomten av allt ert hjärta å eder tillgivne väns vägnar.
— Omfamna honom skall jag vid Gud göra! sade
d'Artagnan. Vi träffa honom ju, innan vi resa, och om han skulle
vara nog olycklig att mista vår stackars Athos, så blir han från
den dagen min son.
— Och jag, sade Porthos, jag utnämner honom till min universalarvinge.
— Låt se, vad har Athos skrivit vidare?
»Om ni på vägen händelsevis skulle träffa en herr
Mordaunt, så misstro honom! Skriftligen kan jag inte yttra mig
närmare därom.»
— Herr Mordaunt! utropade d'Artagnan bestört.
— Herr Mordaunt! Gott! Det namnet ska man komma ihåg, sade Porthos. Men se här… det finns ett postskriptum från Aramis.
— Ja, verkligen, sade d'Artagnan och läste följande:
»Vi uppgiva icke vår vistelseort, mina bästa vänner, ty med
kännedom om er broderliga tillgivenhet, veta vi väl, att ni då
skulle skynda hit för att dö med oss.
