— Tusan bövlar! utbrast Porthos med ett vredesutbrott, som kom Mocusqueton i andra ändan av rummet att hoppa till. Äro de då i livsfara?
D'Artagnan fortfor:
»Athos testamenterar er Raoul, och jag för min del
testamenterar er uppdraget att hämnas oss. Om ni händelsevis
skulle träffa på en viss Mordaunt, så ber jag Porthos föra
honom bort i en vrå och vrida halsen av honom. Jag kan icke
förklara mig närmare i ett brev.
— Ingenting annat! sade Porthos. Det är lätt gjort.
— Tvärtom, sade d'Artagnan med mörk uppsyn, det är omöjligt.
— Omöjligt? Varför det?
— Därför att denne Mordaunt är just den, vi skola träffa i Boulogne och med vilken vi skola fara över till England.
— Nå, men om vi i stället för att söka upp den där Mordaunt skulle ge oss iväg att söka upp våra vänner? sade Porthos med en åtbörd, som kunnat skrämma en hel armé.
— Jag har visserligen tänkt därpå, svarade d'Artagnan, men brevet har varken datum eller poststämpel.
— Det är sant, medgav Porthos.
Och han började irra omkring i rummet som en förryckt. i det han gjorde häftiga åtbörder och i varje ögonblick drog värjan ett stycke upp ur slidan.
D'Artagnan stod kvar helt bestört, och en djup bedrövelse röjdes i hans ansikte.
— Åh, det är illa gjort, sade han. Athos förolämpar oss; han vill dö ensam, det är illa av honom!
Då Mousqueton såg dem båda så förtvivlade, brast han i tårar i sitt hörn.
— Nej, sade d'Artagnan, det här tjänar ingenting till. Låt oss ge oss av och omfamna Raoul, som vi redan sagt; kanske han har fått någon underrättelse från Athos.
— Du har rätt, svarade Porthos. Jag vet inte hur du bär
