— Nej, min herre, svarade d'Artagnan, vi ställa oss till ert förfogande.
— Gott, mina herrar, återtog Mordaunt, vi resa utan dröjsmål, ty det är i dag sista dagen av det uppskov kardinalen önskade. Mitt fartyg ligger klart, och om ni inte hade kommit, så hade jag avseglat utan er, ty general Cromwell väntar mig med otålighet.
— Aha, sade d'Artagnan, det är alltså till Oliver Cromwell vi äro skickade.
— Ha ni inte ett brev till honom?
— Jo, jag har ett brev, vars yttre kuvert jag inte skulle bryta, förrän jag kommit till London, men då ni nu säger mig, till vilken det är adresserat, behöver jag ju inte vänta till dess.
D'Artagnan slet upp det yttre kuvertet. Brevet hade verkligen följande utanskrift: Herr Oliver Cromwell, general över engelska folkets trupper.
— Ah, sade d'Artagnan, det var ett ganska eget uppdrag!
— Vem är den där Oliver Cromwell? frågade Porthos sakta.
— En för detta bryggare, svarade d'Artagnan.
— Månne Mazarin tänker göra affärer i öl, liksom vi gjorde i halm? undrade Porthos.
— Seså, mina herrar, sade Mordaunt otåligt, låt oss nu ge oss av.
— Åh, sade Porthos, utan kvällsvard? Kan då inte herr Cromwell vänta litet?
— Åh jo, men jag för min del har bråttom, svarade Mordaunt.
— Åh, är det för er skull, så bryr jag mig föga därom, genmälde Porthos. Jag äter med eller utan ert tillstånd.
Den unge mannens irrande blick flammade upp och syntes nära att skjuta en blixt, men han behärskade sig.
— Min herre, inföll d'Artagnan, ni torde ursäkta ett par hungriga resenärer. För övrigt skall vår måltid inte orsaka långt uppehåll, vi rida nu genast till värdshuset. Gå ni till fots ned till hamnen; vi ta oss en bit mat och skola vara där lika fort som ni.
