— Som ni behaga, mina herrar, bara vi komma iväg snart. svarade Mordaunt.
— Vad heter fartyget?
— Standard.
— Gott, om en halvtimme äro vi ombord.
Båda sporrade nu sina hästar och redo till värdshuset Englands Vapen.
— Vad säger du om den där unge mannen? frågade d'Artagnan.
— Jag tycker för ingen del om honom, svarade Porthos, och jag hade verkligen god lust att följa Aramis råd.
— Akta dig för det, min käre Porthos! Den där karlen är ett sändebud från general Cromwell, och det skulle säkerligen bereda oss ett mindre gynnsamt mottagande, om vi kommer till honom med den underrättelsen att vi vridit halsen av hans förtrogne.
— Kan så vara, sade Porthos, men jag har alltid funnit Aramis vara en klok rådgivare.
— Hör på, svarade d"Artagnan, då vår beskickning är slut…
— Ja, vad då?
— Och om han ledsagar oss tillbaka till Frankrike…
— Nåväl?
— Ja, då få vi se!
De båda vännerna kommo nu fram till värdshuset, där de åto kvällsvard med bästa aptit, varefter de begåvo sig ned till hamnen.
En brigg låg där segelfördig, och på däcket av denna brigg gick Mordaunt oroligt fram och tillbaka.
— Det är besynnerligt, sade d'Artagnan, vad den där unge mannen liknar någon person, som jag känt, men jag kan inte säga vem.
En liten båt förde dem till fallrepstrappan, och strax därpå voro de ombord.
Men hästarnas inskeppning var besvärligare, och briggen kunde ej lyfta ankar förrän klockan åtta på kvällen.
Mordaunt stampade av otålighet och befallde, att man skulle sätta till segel.
II. M. S. 8
