beredskap. Det var en isabellfärgad häst, som han ridit i tre år och som han värderade mycket högt. Då hästen såg honom, gnäggade han av glädje.
— Åh, jag var orättvist sade konungen. Här finns också, om inte en vän så åtminstone en varelse, som älskar mig. Du blir mig trogen, du, inte sant, Arthus?
Som om hästen förstått dessa ord, närmade han sina rykande näsborrar intill konungens ansikte, öppnade sina läppar och visade helt glatt sina vita tänder.
— Ja, ja, sade konungen, i det han klappade honom med handen, ja, Arthus, jag är nöjd med dig.
Med den vighet, som gjorde honom till en av de bästa ryttarna i Europa, hoppade Karl upp i sadeln och sade, i det han vände sig till Athos, Aramis och Winter:
— Nå, mina herrar, jag är färdig och väntar er.
Men Athos stod orörlig med stirrande blickar och handen utsträckt mot en mörk linje, som följde stranden av Tyne och sträckte sig till dubbel längd av den, som lägret upptog.
— Vad är detta för en linje? frågade Athos, som av nattens sista töcken, vilka kämpade med dagens första ljusstrålar, hindrades att se klart, vad är det där? Jag såg det inte i går.
— Det är antagligen dimman, som stiger upp från strömmen, svarade konungen.
— Ja, verkligen, jag ser som en rödaktig mur, inföll Winter.
— Det är fienden, som nu rycker ut från Newcastle och omringar oss! utropade Athos.
— Ja, fienden! Det är för sent! Se blott! Ser ni inte, åt staden till, Cromwells »järnsidor», som blänka i solljuset?
Så kallades de kyrassiärer, som utgjorde Cromwells livvakt.
— Ah, sade konungen, nu skola vi få veta, om det är sant, att skottarna ämna förråda mig.
— Vad ämnar ni göra, sire? frågade Athos.
— Ge dem order till anfall och rycka fram mot dessa nedriga rebeller.
Konungen sporrade sin häst och red fram till greve Levens tält.
