— Låt oss följa honom! sade Athos.
Athos hejdade Winter.
— Gå och samla ert regemente, sade han. Jag förutser, att vi snart behöva det.
Winter vände om sin häst, och de båda vännerna fortsatte sin väg. På ett par sekunder kom konungen fram till den skotske överbefälhavarens tält. Han steg av hästen och gick in i tältet.
Generalen var omgiven av de förnämsta befälhavarna.
— Konungen! utropade alla, i det de stego upp och bestörta sågo på varandra.
Karl stod nu verkligen framför dem, med hatten på huvudet, rynkade ögonbryn och slående med ridspöet på sin ena stövel.
— Ja, mina herrar, svarade han, det är konungen i egen person, konungen, som nu kommer att ställa er till svars för vad som förehafts.
— Vad menar ni, sire? sporde greve Leven.
— Herr greve, svarade konungen, som lät hänföra sig av sin vrede, general Cromwell har denna natt kommit till Newcastle. Ni visste det, men jag har inte blivit underrättad därom. Fienden tågar nu ut ur staden och avskär oss från övergången av Tynefloden. Edra skiltvakter måste ha märkt denna rörelse, men jag har likväl ingenting fått veta. Jag har genom ett skamligt förräderi sålts till parlamentet för tvåhundratusen pund, men detta har åtminstone kommit till min kännedom. Svara nu och försök att urskulda er, om ni kan, ty jag anklagar er.
— Sire, stammade greve Leven, ers majestät har bedragits av någon falsk rapport.
— Jag har med egna ögon sett fienden utbreda sig mellan mig och Skottland, svarade Karl, och jag kan nästan säga, att jag med egna öron hört villkoren vid köpslutet avhandlas.
— Sire, mumlade Leven, förkrossad av blygsel, jag är redo att giva er alla möjliga bevis…
— Jag begär blott ett enda, svarade konungen. Ställ upp armén i slagordning och låt oss marschera mot fienden.
