— Detta låter sig inte göra, sade Leven.
— Vad? Låter det sig inte göra? Och vad skulle då hindra? utropade Karl I.
— Ers majestät vet väl, att en vapenvila avslutits mellan oss och engelska armén, svarade greven.
— Engelska armén har brutit vapenvilan, då den ryckt ut ur staden tvärtemot överenskommelsen att den skulle stanna kvar där. Jag säger er alltså, att ni med mig måste slå er igenom denna armé, och om ni inte göra det, nåväl, välj då mellan de två namn, som göra människan till ett föremål för andras avsky och förakt: antingen äro ni pultroner eller förrädare!
Skottarnas ögon lågade, och som det ofta händer vid dylika tillfällen, övergingo de nu från ytterlig blygsel till oförskämdhet. Två clanchefer närmade sig konungen, en på vardera sidan och sade:
— Nåväl, vi ha lovat att befria Skottland och England från den, som i tjugufem års tid utgjutit skottars och engelsmäns blod och avpressat dem deras guld. Vi ha lovat det, och vi hålla nu vårt löfte. Konung Karl Stuart, ni är vår fånge!
Båda utsträckte på en gång handen för att gripa konungen, men innan de hunnit vidröra honom, nedföllo båda, den ene sanslös, den andre död.
Athos hade med sin pistolkolv fällt den ene till marken, och Aramis hade ränt sin värja genom den andre.
Under det greve Leven och de andra anförarna förskräckta ryggade tillbaka vid det oväntade bistånd, som himlen tycktes förläna den, de redan ansågo för sin fånge, drogo Athos och Aramis konungen ur det förrädiska tältet, dit han så oförsiktigt vågat sig sin. Alla tre hoppade upp på hästarna, vilka stodo i beredskap, och redo i galopp tillbaka till det kungliga tältet.
Under vägen sågo de Winter rycka fram i spetsen för sitt regemente. Konungen gav honom en vink att följa med.
