ten var ren och klar; man kunde tydligt urskilja regemenlena, fanorna, till och med färgerna på uniformerna och hästarna.
Nu visade sig även en liten, undersätsig och klumpig man på en liten kulle, något framom den fientliga fronfen; denne man var omgiven av några officerare. Han riktade en kikare på den grupp, i vilken konungen befann sig.
— Känner denne man ers majestät personligen? frågade Aramis.
Karl smålog.
— Denne man är Cromwell, svarade han.
— Tryck då ned er hatt, sire, så att han inte märker förväxlingen.
— Ah, sade Athos, vi ha förlorat bra mycken tid.
— Giv då order och låt oss bege oss av! sade konungen. Jag utnämner er till min generallöjtnant.
— Hör då på, mylord, sade Athos till Winter. Jag föreslår, att vi fördela ert regemente i två skvadroner; ni tar befälet över den första, hans majestät och vi sätta oss i spetsen för den andra. Om vägen inte spärras för oss, rycka vi tillsammans fram för att genombryta den fientliga linjen och kasta oss i Tynefloden, vilken vi försöka att vada eller simma över. Om däremot något hinder möter oss i vår väg, så hålla ni och edra soldater stånd till sista man, och vi fortsätta vår väg med konungen; ha vi väl kommit till stranden, blir det övriga vår sak.
— Till häst! kommenderade Winter.
— Till häst! sade Athos; allt är nu överenskommet, och uppgjort.
— Framåt då, mina herrar, sade konungen, och låt oss antaga Frankrikes gamla fältrop: Montjoie och Sainl-Denis. Englands fältrop upprepas nu av allt för många förrädare.
Lord Winter, som red konungens häst, tog plats i första skvadronens främsta led, och konungen i andra skvadronens främsta led med Athos till höger och Aramis till vänster om sig.
Hela skotska armén betraktade dessa förberedelser med blygselns orörlighet och tystnad. Man såg några höglandshövdingar lämna sina led och bryta av sina värjor.
