— Ah, sade konungen, det är ändå en tröst, att inte alla äro förrädare.
I detta ögonblick hördes Winters röst.
— Framåt! ropade han.
Första skvadronen satte sig i rörelse, den andra följde efter och ryckte ned från planen. Ett nästan lika manstarkt regemente kyrassiärer utvecklade sig då bakom kullen och kom i fullt sträck emot dem.
Strax därpå ropade Winter, mitt under bullret av galopperande och gnäggande hästar:
— Klingorna ut!
Vid detta kommando drogos alla sablarna ur sina slidor. blixtrande i solljuset.
— Klingorna ut! ropade nu även konungen, hänförd av bullret och den syn, han hade framför sig.
Men vid detta kommando, vartill konungen själv gav exempel, lydde endast Athos och Aramis.
— Vi äro förrådda, sade konungen sakta. Se där… se! utropade han, fattande i tygeln på Athos häst.
— Ah, de fega uslingarna, de förrädarna! skrek Winter, ty hans soldater lämnade sina led och spredo sig utåt slätten.
Endast omkring femton soldater voro ännu samlade omkring honom och avbidade anfallet från Cromwells kyrassiärer.
— Låt oss dö med dem! utropade konungen.
— Ja, låt oss dö som män! upprepade Athos och Aramis.
— Hitåt alla trogna hjärtan! ropade Winter.
Detta rop banade sig väg till de båda vännerna, som genast satte av i galopp.
— Ingen pardon! röt på franska en röst, som kom dem att spritta till.
Vid ljudet därav bleknade Winter och blev som förstenad.
Denna röst kom från en ryttare, som red på en präktig svart häst i spetsen för det anryckande engelska regementet och som i sin iver höll sig hela tio steg framför truppen.
— Det är han! mumlade Winter med stirrande ögon, och handen med värjan sjönk ned vid hans sida.
— Konungen, konungen! ropade flera av fienden, bedragna
II. M. S. 9
