Porthos kramade sin väns hand och sade småleende:
— Åh, min herre, krig föres lika väl genom list som genom styrka… se bara!
Man såg nu också verkligen den skvadron, som skulle betäcka Karls reträtt, rycka fram emot det engelska regementet och omringa konungen, som gick ensam till fots på en vid och öppen plats. Fursten var skenbarligen lugn och behärskad, men man märkte, hur det kostade på honom att visa sig sådan; svetten strömmade från hans panna, och han torkade sina tinningar och läppar med en näsduk, som då han tog den från munnen, var färgad av blod.
— Se där Nebukadnezar! utropade en av Cromwells kyrassiärer, en gammal puritan, vars ögon gnistrade vid åsynen av den, som man kallade tyrannen.
— Vad säger ni? Nebukadnezar? sade Mordaunt med ett förfärligt småleende. Nej, det är konung Karl I, vår gode kung Karl, som plundrar sina undersåtar för att ärva dem.
Karl upplyfte ögonen mot den oförsynte, som talade så, men han kände icke igen honom. Mordaunt sänkte sin blick inför det lugna och vördnadsbjudande majestät, som avspeglade sig i konungens ansikte.
— Farväl, mina herrar, sade konungen till de båda adelsmännen, vilka han såg, den ene hållen av d'Artagnan, den andre av Porthos. Detta har varit en olycklig dag, men ni ha gjort allt, vad ni kunnat. Var är min gamle vän Winter?
De båda ädlingarna vände bort huvudet och tego.
— Sök där Strafford är! svarade Mordaunt med skärande stämma.
Karl ryckte till; demonen hade träffat hans mest ömtåliga punkt. Strafford var hans ständiga samvetsagg, hans dagars skugga och hans nätters spöke.
Konungen blickade omkring sig och såg ett lik vid sina fötter. Det var Winters.
Karl uppgav intet rop och fällde ingen tår, men en ännu starkare blekhet utbredde sig över hans ansikte. Han föll på knä, lyfte upp Winters huvud och kysste honom på pannan.
— Winter är alltså dödad? sade d'Artagnan.
