— Ja, svarade Athos med låg röst, av sin brorson.
— Han var den förste av oss, som gick bort, mumlade d'Artagnan; vile han i frid! Han var en tapper man.
— Karl Stuart, sade översten för det engelska regementet, i det han närmade sig konungen, ger ni er fången godvilligt?
— Överste Tomlinson, svarade Karl, konungen giver sig ej; människan viker för övermakten… det är allt.
— Er värja!
Konungen drog sin värja och avbröt den mot sitt knä.
I detta ögonblick kom en häst utan ryttare springande, skummande av lödder, med vilda ögon och frustande näsborrar. Han igenkände sin husbonde, stannade bredvid honom och gnäggade av glädje. Det var Arthus.
Konungen smålog, klappade hästen med handen och hoppade i sadeln.
— Seså, mina herrar, för mig nu bort, vart ni behagar.
Därpå vände han sig hastigt om.
— Vänta, sade han, jag tyckte mig se Winter röra sig. Om han ännu lever, så vid allt vad heligt är, övergiv inte den trofaste ädlingen!
— Åh, var lugn, konung Karl, sade Mordaunt, kulan har genomborrat hans hjärta.
— Säg inte ett enda ord, gör ingen åtbörd, kasta inte en enda blick varken på mig eller Porthos, sade d'Artagnan till Athos och Aramis, ty mylady är inte död… hennes själ lever i denne avgrundsandes kropp.
Truppen avtågade nu till staden med sitt kungliga byte, men när de hunnit halvvägs, kom en av general Cromwells adjutanter och överlämnade till överste Tomlinson en order att föra konungen till Holdenby Castle.
