— Följ dessa män, släpp dem inte ur sikte, och när ni fått veta, var de bo, så kom tillbaka och vänta mig vid stadsporten.
Sergeanten gav tecken att befallningen skulle efterkommas.
I stället för att följa fångarna och deras eskort, tog Mordaunt vägen till kullen, varifrån Cromwell åsett striden, och på vilken han låtit uppresa sitt tält.
Cromwell hade förbjudit att man skulle släppa någon in till honom, men skiltvakten, som kände Mordaunt för att vara en av generalens närmaste förtrogna, ansåg, att förbudet ej gällde den unge mannen.
Mordaunt upplyfte således förhänget vid tältets ingång och såg Cromwell sitta vid ett bord, med huvudet dolt i sina händer och ryggen vänd åt honom.
Mordaunt förblev stående nära tältdörren.
Efter en liten stund upplyfte Cromwell sin av tankar nedtyngda panna och vände långsamt på huvudet.
— Jag hade sagt till, att jag ville vara ensam! utropade han vid åsynen av den unge mannen.
— Jag trodde inte, att detta förbud gällde mig, min herre, svarade Mordaunt, men om ni så befaller, skall jag genast gå.
— Ah, är det ni, Mordaunt? Nå, eftersom ni är här, så stanna!
— Jag kom för att lyckönska er.
— Lyckönska mig! Till vad då?
— Till Karl Stuarts tillfångatagande. Nu är ni Englands härskare.
— Jag var det mycket mer för två timmar sedan, svarade Cromwell.
— Hur så, general?
— Då behövde England mig för att infånga tyrannen. Nu är han i dess våld. Har ni sett honom?
— Ja, min herre, svarade Mordaunt.
— Vilken hållning hade han?
Mordaunt tvekade, men sanningen tycktes tvinga sig fram över hans läppar.
— Lugn och värdig, svarade han.
