— Ja, i går natt.
— Må de då begiva sig av… återvända till sina berg och där dölja sin vanära, om bergen äro nog höga att kunna dölja den. Jag har intet vidare att skaffa med dem, och inte heller de med mig. Gå nu, Mordaunt.
— Innan jag går, har jag några frågor att göra er, min mästare, och även en anhållan att framställa.
— Till mig?
Mordaunt bugade sig.
— Jag kommer till er, min hjälte, min beskyddare, min far och säger: Är ni nöjd med mig, min härskare?
Cromwell betraktade honom med förvåning.
— Ja, svarade han, ni har alltsedan jag lärt känna er, icke blott gjort er plikt utan mera än er plikt. Ni har varit en pålitlig vän, skicklig underhandlare och tapper krigare.
— Kommer ni ihåg, min herre, att det var jag, som först fick den idén att underhandla med skottarna om utlämnandet av deras konung?
— Ja, det är sant, den tanken kom från er. Jag hade då ännu inte hunnit så långt i människoförakt.
— Utförde jag inte tillfredsställande min beskickning till Frankrike?
— Jo, och ni utverkade av Mazarin, vad jag önskade.
— Har jag inte med brinnande nit kämpat för er ära och edra intressen?
— Kanske med alltför brinnande nit. Men vart syftar ni med alla dessa frågor?
— Jag vill säga er, mylord, att stunden nu är inne, då ni med ett enda ord kan belöna alla mina tjänster.
— Aha, svarade Oliver Cromwell med en lätt rörelse av förakt; det är sant, jag glömde, att alla tjänster böra belönas, och att jag ännu inte belönat er.
— Jag skall strax bli det, min herre. Jag har belöningen inom nära räckhåll.
— Vad är det för en belöning? Vill ni ha pengar? Önskar ni en grad, ett befäl?
