— Min herre, man har denna morgon tillfångatagit två personer; jag anhåller nu om dessa fångar.
— Då ha de väl erbjudit en ansenlig lösepenning?
— Nej, jag tror, att de tvärtom äro fattiga.
— De måste väl vara era vänner då?
— Ja, min herre, svarade Mordaunt, de äro mina vänner, kära vänner, för vilka jag gärna gåve mitt liv.
— Gott, Mordaunt, sade Cromwell, vars ansikte ljusnade, ty han började nu få en bättre tanke om den unge mannen. Jag ger dig dem, jag vill inte ens veta, vilka de äro… gör vad ni vill med dem.
— Tack, min herre, tack! utropade Mordaunt. Mitt liv tillhör er från denna stund, ni har på ett lysande sätt vedergällt mina tjänster.
Han kastade sig på knä för Cromwell och kysste hans hand.
— Vad? frågade generalen. Begär ni ingenting annat? Intet guld, ingen tjänstegrad?
— Ni har givit mig allt, vad ni kunde ge mig, mylord, och från denna stund är ni mig ingenting skyldig.
Mordaunt störtade ut ur generalens tält med en glädje, som bräddade hans bröst och lyste i hans ögon.
Cromwells blick följde honom.
— Han har dödat sin farbror, mumlade han. Ah, vilka människor jag har i min tjänst! Den här, som ingenting fordrar av mig eller åtminstone icke synes fordra något, har kanske inför Guds öga begärt mer än de, som begära provinser, skatter och de fattigas bröd. Ingen tjänar mig för intet. Karl, som är min fånge, har kanske ännu vänner, men jag har inga.
Med en suck återsjönk han i de drömmar, Mordaunts inträde stört.
