förut, hade anvisats dem av general Cromwell; det var ett hörnhus med ett slags trädgård och stall åt sidogatan.
Fönstren i bottenvåningen voro försedda med galler, varför de också ganska mycket liknade fängelsefönster.
De båda vännerna läto fångarna gå in förut och stannade själva på tröskeln, sedan de befallt Mousqueton att sätta in de fyra hästarna i stallet.
— Varför gå vi inte in med dem? frågade Porthos.
— Därför att vi först måste veta, vad den där sergeanten med sina åtta eller tio man vill oss, svarade d'Artagnan.
Sergeanten med sitt manskap slog sig ned i den lilla trädgården.
D'Artagnan frågade dem, vad de ville och varför de höllo till där.
— Vi äro beordrade, svarade sergeanten, att hjälpa er bevaka fångarna.
Det fanns ingenting att invända häremot; det tycktes tvärtom vara en grannlaga uppmärksamhet, för vilken man borde vara tacksam. D'Artagnan tackade sergeanten och gav honom en engelsk krona för att dricka general Cromwells skål.
Sergeanten svarade, att puritaner ej plägade dricka, men stoppade icke desto mindre kronan i sin ficka.
— Ah, sade Porthos, vilken förskräcklig dag, min käre d'Artagnan!
— Vad säger du? Kallar du den dagen förskräcklig, då vi återfunnit våra vänner.
— Ja, men under vilka förhållanden ha vi återfunnit dem!
— Det är ju sant, att omständigheterna äro litet trassliga, men lika gott, låt oss gå in till dem och försöka vinna en någorlunda klar insikt i situationen.
Porthos inträdde först och därpå d'Artagnan. Den senare stängde omsorgsfullt dörren efter sig och slöt sedan de båda vännerna i sina armar.
Athos var ytterligt nedslagen, och Aramis såg än på Porthos, än på d'Artagnan, utan att säga något, men hans blick var så uttrycksfull, att d'Artagnan förstod den.
— Du vill veta, hur det kommer sig, att vi äro här? Ah,
