Sida:Myladys son del II 1925.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dotter ha gjort oss den äran att anhålla om vår hjälp. Vi ha tjänat dem efter vår ringa förmåga, och Gud skall hålla oss räkning för den goda viljan i brist på förmågan. Du är inte på rättens sida, d'Artagnan.

— Åh, återtog d'Artagnan, vad rör det i själva verket mig, att herr Cromwell, som är engelsman, uppreser sig mot sin konung, som är skotte? Jag är fransman, jag… allt detta angår mig inte; hur kan du då ställa mig till ansvar därför?

— Ja, hur kan du göra det? sade Porthos.

— Emedan alla ädlingar äro bröder, emedan du är ädling och alla länders konungar äro de främste bland ädlingar, emedan den blinda, otacksamma, råa pöbeln alltid finner nöje i att förnedra, vad som är upphöjt över den. Och du, d'Artagnan, en man av gammal adel, som bär ett ansett namn och för en säker klinga, du har hjälpt till att förråda en konung åt en ölbryggare, åt skräddare och åkare! Som militär har du kanske gjort din plikt, men som ädling har du felat, det säger jag dig.

D'Artagnan tuggade på en blomstjälk, svarade ej och fann sig ganska besvärad, ty då han vände sitt öga från Athos, mötte han Aramis blick.

— Och du, Porthos, fortfor greven, som om han känt medlidande med d'Artagnan för hans förlägenhet, du, det bästa hjärta, den bäste vän, den bäste soldat jag känner, du, vars själ gjort dig värdig att födas på trappstegen till en tron och som förr eller senare skall belönas av en förståndig konung, du min käre Porthos, en ädling till seder, böjelser och mod, du är lika felaktig som d'Artagnan.

Porthos rodnade, men snarare av förnöjelse än av förlägenhet. Han sänkte likväl huvudet, som om han känt sig förödmjukad.

— Ja ja, svarade han, jag tror, att du har rätt, min käre greve.

Athos steg upp.

— Seså, sade han, i det han gick fram till d'Artagnan och räckte honom sin hand, seså, var nu inte ledsen längre, min son, ty allt vad jag sagt dig, har jag sagt om icke med en fars