röst så åtminstone med en fars hjärta. Var övertygad om, att det skulle varit mig mycket lättare att endast tacka dig för att du räddat mitt liv och att inte yttra ett ord om mina åsikter.
— Det tror jag nog, min käre Athos, svarade d'Artagnan, i det han tryckte hans hand tillbaka, men du har också tusan så säregna åsikter, som inte alla kunna dela. Vem kan väl föreställa sig, att en förnuftig man lämnar sitt hem i Frankrike, sin myndling, en intagande yngling, som vi besökt i lägret, för att begiva sig… vart? Jo, till främmande land för att stödja en murken och förfallen kungatron, som är färdig att ramla likt ett gammalt uselt ruckel. De åsikter, du utvecklar, äro visserligen ädla, men så ädla, att de äro övermänskliga.
— Må vara, d'Artagnan, svarade Athos, utan att falla i den snara, hans vän med sin gascogniska fintlighet utlagt för Athos faderliga ömhet för Raoul, du känner nog ändå i djupet av ditt hjärta, att jag har rätt… men jag gör orätt i att tvista med min herre. Jag är din fånge, och du bör behandla mig som sådan.
— Besitta, sade d'Artagnan, du förstår väl, att du inte länge förblir min fånge.
— Nej, inföll Aramis, ty man skall antagligen behandla oss på samma sätt som dem, vilka tillfångatogos vid Phillippaugh.
— Hur behandlades de då? frågade d'Artagnan.
— Åh, svarade Aramis, man hängde hälften av dem och sköt den andra hälften.
— Ah, sade d'Artagnan, men jag ansvarar för, att så länge jag har en droppe blod i mina ådror, skola ni varken hängas eller skjutas. Låt dem komma! För övrigt… du ser den där dörren, Athos? Genom den kunna ni gå ut, när ni behaga, ty från denna stund är du och Aramis fria som luften.
— Jag känner igen dig på det där, min hederlige vän, svarade Athos, men du råder inte längre över oss. Denna dörr är bevakad, d'Artagnan, det vet du väl.
— Nåväl, ni slå er igenom, det är hela saken, sade Porthos. Hur många äro de? På sin höjd tio man.
— Det vore ingenting för oss fyra, men det är för mycket
