— Med förlov, min unge herre, ni misstar er, sade d'Artagnan; fångar tillhöra vanligen den, som tagit dem, inte den, som sett dem tagas. Ni hade kunnat tillfångataga lord Winter, som efter vad man påstår var er farbror… ni föredrog att döda honom, och det är er ensak… vi, herr du Vallon och jag, hade kunnat döda de båda adelsmännen, men vi togo dem hellre till fånga — var och en har sin smak.
Mordaunts läppar bleknade.
D'Artagnan insåg, att saken skulle komma att taga en allvarsam vändning, och han började trumma drabantmarschen på dörren.
Redan vid första takten kom Porthos ut och ställde sig vid andra sidan av dörren, vars hela höjd hans resliga gestalt upptog.
Denna manöver undgick ej Mordaunts uppmärksamhet.
— Min herre, sade han med en vrede, som nu började få utlopp, det tjänar ingenting till, att ni gör invändningar; dessa fångar har jag alldeles nyss erhållit av min höge beskyddare, Cromwell själv.
Dessa ord verkade som ett åskslag på d'Artagnan. Blodet rusade åt hans tinningar, ett töcken skymde för hans ögon; han förstod nu till fullo den unge mannens blodtörstiga förhoppningar, och hans hand sänktes med en impulsiv rörelse till fästet på hans värja.
Porthos iakttog d'Artagnan för att se, vad han ämnade göra och lämpa sina rörelser efter hans.
Denna blick av Porthos snarare oroade än tillfredsställde d'Artagnan, och han började förebrå sig, att han till sitt bistånd anlitat Porthos råa styrka i en sak, vari det framför allt tarvades list och slughet.
— Våld, sade han sig, skulle störta oss alla i fördärvet. Min käre d'Artagnan, du måste visa den där ormungen, att du icke blott är starkare utan även slugare än han.
— Ah, yttrade han högt, i det han bugade sig artigt, varför sade ni inte det genast, herr Mordaunt? Ah, ni kommer alltså å den store fältherren Oliver Cromwells vägnar?
— Ja, jag kommer direkt ifrån honom, min herre, svarade
