Mordaunt, i det han steg av hästen och lämnade tygeln till en av soldaterna. Jag talade alldeles nyss med honom.
— Nå, det blir en annan sak, återtog d'Artagnan. Hela England tillhör Cromwell, och eftersom ni kommer för att i hans namn begära mina fångar, så får jag naturligtvis foga mig därefter. Tag dem, de tillhöra er.
Mordaunt närmade sig med strålande uppsyn, och Porthos, som stod där och med djupaste bestörtning betraktade d'Artagnan, öppnade munnen för att tala.
D'Artagnan trampade Porthos på foten, och denne förstod äntligen, att hans vän spelade en roll.
Mordaunt satte foten på första trappsteget och ville gå fram mellan de båda vännerna, i det han vinkade åt sina fyra män att följa honom.
— Men förlåt, invände d'Artagnan med sitt mest intagande leende, i det han lade sin hand på den unge mannens axel, om den store generalen till er fördel förfogat över våra fångar, har han utan tvivel skriftligen uppsatt detta gåvobrev?
Mordaunt hejdade sig tvärt.
— Han har väl givit er något litet brev till mig, det minsta lilla papper, som kan styrka, att ni kommer i hans namn? Var god och anförtro mig detta papper, så att jag åtminstone har någon ursäkt för att jag utlämnar mina landsmän. Eljest förstår ni väl, att det skulle göra ett dåligt intryck, ehuru jag naturligtvis är övertygad om, att general Cromwell inte kan vilja dem något ont.
Mordaunt ryckte till, kände det hugg, som riktats mot honom, och kastade en förfärlig blick på d'Artagnan, men den senare besvarade den med artigaste och vänligaste min, som någonsin upplyst ett ansikte.
— När jag säger er något, min herre, bör ni väl inte tillfoga mig den skymfen att tvivla på mina ord.
— Jag, utropade d'Artagnan, tvivla på edra ord! Nej för allt i världen, min bäste herr Mordaunt, det skulle aldrig falla mig in. Jag har tvärtom all orsak att anse er som en värdig och fulländad adelsman, och vill ni att jag skall tala uppriktigt med er?
