— Ni har så länge förberett ett sådant, monseigneur, att det nu bör vara er välkommet.
— Må vara, svarade koadjutorn, men ni förstår väl, att det är en sak, som tål att tänka på.
— Hur många timmars betänketid önskar ni?
— Tolv timmar, min herre. Är det för mycket?
— Klockan är nu tolv. Vid midnatt infinner jag mig alltså hos er.
— Om jag då inte ännu kommit hem, så vänta på mig.
— Gott. Vid midnatt, monseigneur!
— Vid midnatt, bäste herr Louvières.
Då Gondy blivit ensam, kallade han till sig alla de präster, med vilka han stod i beröring. Två timmar därefter hade han hos sig församlat trettio präster från de folkrikaste och följaktligen oroligaste församlingarna i Paris.
Gondy omtalade nu för dem, hur man skymfat honom i Palais-Royal, och upprepade de speord, som Bautru, hertig de Villeroy och marskalk de la Meilleraie givit honom. Prästerna frågade honom, vad som var att göra.
— Det är helt enkelt, svarade koadjutorn, ni ha makt över samvetena; nåväl, utrota ur dem den inskränkta fördom, som heter fruktan och vördnad för konungar, övertyga edra får om, att drottningen är en tyrann och upprepa så ofta och så högt, att var och en må förstå det, att Frankrikes olyckor härröra från Mazarin, hennes älskare och förledare. Gå till verket redan i dag, ja, nu med detsamma, och om tre dagar väntar jag följderna. Om någon av er för övrigt har ett gott råd att giva mig, må han stanna, jag skall med nöje lyssna till honom.
Tre präster stannade kvar; de som voro från Saint-Méry, Saint-Sulpice och Saint-Eustache. De andra avlägsnade sig.
— Ni tro er alltså kunna bistå mig ännu mer verksamt än edra medbröder? frågade Gondy.
— Vi hoppas det åtminstone, svarade prästerna.
— Låt höra då, herr pastor i Saint-Méry, börja ni.
