intendent, är han ganska trög av sig. Jag ska i alla fall ropa hit honom. Hör hit, Mouston!
Mousqueton infann sig med en ganska ömklig uppsyn.
— Vad fattas er, min käre herr Mouston? frågade d'Artagnan. Är ni skral?
— Jag är rysligt hungrig, min herre, svarade Mousqueton.
— Nåväl, det är just därför vi bett er komma, min käre herr Mouston. Skulle ni inte med en rännsnara kunna fånga några små trevliga kaniner och läckra rapphöns, liksom de, varav ni tillagade så ypperliga frikasséer och raguer på värdshuset… Ja, vad var det nu det hette?
— På värdshuset… sade Porthos, ja, min själ att jag heller kommer ihåg namnet!
— Sak samma! Och med en lasso några buteljer av det gamla bourgognevinet, som så hastigt botade er husbonde för sensträckning.
— Ack, herre, svarade Mousqueton, jag är rädd, att det i detta ruskiga land är mycket ont om allt, vad ni nu begär av mig, och jag tror, att vi hellre borde be om gästfrihet hos värden i det lilla huset där borta vid skogsbrynet.
— Vad? Finns det något hus här i trakten?
— Ja herre.
— Gott, låt oss då gå bort och bjuda oss på middag hos ägaren av detta hus. Vad tycka ni, mina herrar? Är inte Mousquetons råd ganska förnuftigt?
— Visserligen, svarade Aramis, men tänk om ägaren vore puritan?
— Så mycket bättre, svarade d'Artagnan. Då underrätta vi honom om konungens tillfångatagande, och till belöning för denna underrättelse skall han giva oss sina vita höns.
— Men om han är rojalist? sade Porthos.
— I så fall antaga vi en sorgmodig min och plocka hans svarta höns.
— Du är bra lycklig, sade Athos, ofrivilligt småleende åt den okuvlige gascognarens muntra infall; du ser allting från den ljusaste sidan.
II. M. S. 11